Gömmer vi oss bakom Ironin?

Som tillhörare av den Ironiska generationen undrar jag ibland hur långt man får gå när det gäller just Ironi. Ibland blir människor oerhört sårade av det man häver ur sig i tron om att man är rolig. Senast igår sårade jag en person jag tycker om. Personen ställde en fråga till mig och jag hävde ur mig nåt syrligt till svar och fnissade lite. Jag märkte att min kommentar inte uppskattades så jag sa något i stil med "Men, jag skojade ju bara lite med dig, du får ju ha lite humor, hehe.". Men personen hade inte alls tänkt att ha nån humor för jag "var inte rolig!", jag var föraktfull.
För ett tag sen fick jag höra en negativ kommentar om min personlighet av en arbetskollega. Jag tog illa upp för jag kunde verkligen tänka mig att han tyckte det han sa, för att han hade så mycket förakt i rösten när han sa det. Det lät som att han "kokade över" och bara sa det som han först kom och tänka på när det gällde mig. När jag konfronterade honom sa han att jag ju självklart måste förstå att han va ironisk och om jag inte förstod det så fick jag skylla mig själv för då hade jag inte någon humor. Jag skulle lära mig att jargongen på den arbetsplatsen var så, helt enkelt.

Dett har lett mig till att fundera.
När är det läge att sluta med ironin? När ska man börja ta ansvar för att man faktiskt tycker något negativt om någon och sedan ta konflikten utan att "gömma sig bakom" ironin.
Alltför ofta hör jag/säger jag: "Jag va ironisk!" "Jag skojade ju bara!". Då blir mottagaren aldrig konfronterad med dess tillkortakommanden och kan väl snart känna sig rätt förvirrad och inte veta vad den ska tro om vad folk tycker om henne/honom.
Personligen kan jag känna att jag alltför sällan får konstruktiv kritik när det gäller min personlighet, men å andra sidan, hur bra är jag på att ge konstruktiv kritik till människor om deras personligheter? Hur ofta gömmer jag mig bakom ironin för att jag inte vill stå till svars för vad jag just slängt ur mig? Kan det ha gått så långt att jag inte längre kan känna vart gränsen går mellan en ironisk kommentar och en faktisk åsikt om en människa?
Å andra sidan kan jag tycka att ironin är något som ska hjälpa en med att "lite skämtsamt" säga vad man egentligen tycker om en person, det är väl halva grejen, eller? Men om jag då blir konfronterad och frågan ställs om jag verkligen tycker det jag uttrycker, så är det ju fel att säga "Jag va ironisk! Jag skojade ju bara!". För vad leder det till? Människor börjar tycka att man går över gränsen när man skojjar och till slut ser de igenom en och uppfattar en som en konflikträdd preson som bara "skyller på" ironin när det luktar konfrontation.
Jag har fortfarande inte kunnat släppa det där som min arbetskollega sa till mig under "ironins fana", därför har jag lovat personen jag sårade igår, att jag ska tänka mig för vad jag säger. Efter att ha skrivit detta idag ska jag också försöka stå för vad jag tycker när jag blir konfronterad för vad jag sagt. Om jag inte kan stå för det jag säger så kan jag lika gärna vara tyst, så jag inte sårar någon i onödan.

GMK

Picture of me myself and I. Taken by noone other than...Me, whom else (?), Right after the consert we held in memory of Gunnar Idering, in september-2006. It was wonderful being able to take a worthy goodbye of him. I had written a song to him a month after his passing, a year before the consert, wich I then preformed to honor him. I hope you feel better, whereever you are. Peace!

Well, apparently I've gone and done it. Done what? Done this! I've created my own space on the world wide webb. Why? My younger cousin has one, and since I wanna be just like her I copy everthing she does ;P Well I try to write in English, that's something new anyway :)
Yesterday I regained my belief in my musical skills. For such a long time I have ignored my piano, my pens and my songwritingbook. It just hasn't worked since I left my songwriting-partnership with Jonas. Andreas who knows my writing better than anyone else, next to Jonas, encouraged me to write, and so I did and it was just like finding my way back to my best friend. I found Love again! Thank you Andreas, maybe you can be my muse! XXX Over n' out!