115:de inlägget idag :)
Idag fyller min syrra, - Grattis, grattis!
Jag saknar Indien. Kanske romantiserar jag allt men jag kände mig mer sedd där, och då tänker jag inte bara på alla karlar som glodde ögonen ur sig för att jag var vit och för att jag inte hade täckt över mina axlar med en sjal.
Såg filmen "Efter bröllopet" med Mads Mikkelsen (ÄLSKA!) igår och jag ville bara vara där i Indien med de små barnen och hjälpa till. Känns så ambivalent att vara tillbaka i Sverige. Kallt, och individualistiskt på så många plan att det känns själlöst.
Eller är det så att det faktiskt inte är själlöst, utan att jag bara känner mig själlös och klämd i det här samhället. Känns som att mina åsikter inte skall bli hörda. Som att jag ska lägga band på mig själv i så många sammanhang för att passa in och för att bli accepterad.
Såg en debatt på TV igår om ärlighet. Det var en svensk skådis som talade om att total ärlighet kräver sann kärlek. För att total ärlighet (ev. kritik) skall levereras så krävs det att man älskar den man kritiseras för att man vill väl att det skall bli en förändring så man lägger väl fram kritik på ett snällt sätt, eller?
Jag försöker ge kritik på bra sätt, men det är fan inte alltid jag lyckas. Jag har även i ärlighetens namn även tröttnat på att vara diplomatisk. Trött på att slå in vad jag tycker i små fina paket till folk för att de inte ska ta illa upp, men det kanske är det jag ska fortsätta med för att kunna vara kvar i något som helst socialt sammanhang.
Även om jag tycker att jag är sjukt ärlig här så skulle jag vilja uttrycka min förbannade trötthet över att leva som kvinna i en Patriarkal värld. Hur mycket jag än kämpar så står de där och är snabba att slå ner mig igen.
Kvinnofrid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar