Jag vet inte hur måga gånger jag har tappat fattningen de senaste två veckorna. Är uppenbarligen i obalans. Har svårt med allt nytt under kusen i Linköping. Känns som att de ser ner på utbildningen i Norrköping. En av studenterna är supermysig, men det finns en hel del element i den nya klassen i Linköping som jag upplever som aggressiva och hänsynslösa. Har inte alls samma känsla för Norrköpingsfolket. visst kan vi alla säga skumma saker men det känns inte som att vi vill varandra illa.
Basgruppen verkar gå från fyra till tre vilket leder till att vi bara är två om någon är borta.
Här om dagen, när jag sa att jag pluggade organisation och ledaskap fick jag höra att "tja idag ska ju alla bli stjärnor eller chefer". Jag har funderat på detta utifrån ett själviskt perspektiv och utifrån ett genusperspektiv.
Frågan är om samma uttalande hade kommit om jag varit kille och sagt att jag läste den kursen. innan funderade jag på om det kan vara så att jag är en liten narcisist som bara vill stå i rampljuset och är hänsynslös mot andra.
Vidare har jag reflekterat över någon en vän sa till mig idag, där kontentan verkade vara:
Det kan vara bra för dig att få släppa taget lite och se att allt blir bra även utan dig vid spakarna.
Jag förstod på ett sätt vad hon menade för ajg har fått kritiken förr, men jag tror på fullaste allvar att det blir alldeles dandy utan mig, det är bara så att jag får panik när jag inte kan dra mitt strå till stacken, vill inte ses som oambitiös (vilket jag vet att jag inte gör av andra) som jag själva kan se mig om jag inte är extremengagerad och duktig i det jag tar för mig.
Jaja nog med självreflektion för idag, ikväll blir det bio med Simon!
Imorrn är en jävla pluggdag asså!
Frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar