att köpa LR inte köpa, det är frågan!

Oh! Jag har fått syn på värsta keysen som jag vara vill HA! Bara måste HA! kostar 6000:- borde ju spara mina pengar och hitta nån begagnad synth på nätet istället för en billing penning. Dem jag har sett har dock inte känsliga tangenter vilket är ett måste! Annars kan jag lika gärna sitta här med min inte alltför heta plastsynt. Duger i krig, men det är ju inte krig här just nu, så-att-eeeh. Ja, det tåls att tänkas på, köper jag detta kan jag ju inte räkna med nån semester som jag egentligen sparat pengarna till. Det suger ju oxå, men vad är en bal på slottet? Köper jag Keysen så kan jag ju spelka och skapa och hadet hur bra som helst! Det är nu klart! Jag köper den, ska bara gå dit och se om den är värd pengarna ;-P. HoHoHoHo! Fred!

inte meningen

Det var inte meningen att skrämma alla er som läste mitt senaste inlägg "demons out!" som jag nu tagit bort. När jag läste det i efterhand förstår jag hur oroliga ni måste blivit. Ingen fara här! Jag mår bra! Puss och tack för att ni bryr er! Frid

Personlig utveckling

Idag hade jag "Personlig utveckling" på schemat! med detta menas att vi alla i klassen skulle dela in oss i smågrupper. Efter detta skulle vi få en timma var och prata om vårt liv. Vad som är jobbigt och om vem man är och så. För mig kändes det spännande, läskigt och nervöst på samma gång. Kände att jag kanske skulle öppna pandoras box när det skulle bli min tur att prata. Jag ville inte berätta om mina största sorger för att sedan komma på att jag ändrat mig. Då är det ju liksom för sent att gå tillbaka o ändra, såklart. När det väl var min tur så kände jag väl att jag inte hade någon lust att berätta det mest väsentliga, vilket gjorde att min timma var flummig och grund (till skilnad från djup, då ;P). När jag lämnade rummet visste jag heller inte vad jag snackat om. Konstigt! Kunde inte ta till mig av kritiken nu för jag känner att de andra var ute och cyklade för det mesta när de flikade in små funderingar. Men jag får ju skylla mig själv när jag inte vill utmana mig själv och dela med mig om det viktiga.
Utvädering sker i morgon på förmiddagen. Men jag har inga förväntningar! Borde jag inte ha det? Varför har jag inga förväntningar??? Det känns som att alla som öppnade sig mycket fick ut väldigt mycket av den här dagen. Det fick mig nästan och ångra att jag inte gått djupare. Det känns som att alla var modiga och jag var feg. Kände dock att det var fel forum för mig så beslutet var nog rätt ändå. Dessutom så är det så att mina sorger och det jag har och berätta kan jag inte begränsa ner till en timma. Hade nog känts skumt att bara bryta för att tiden skulle vara slut. Bra val Johanna! :D Nu ska jag försöka sova! Frid

Att inte säga "man" - Fluga eller utveckling?

Den senaste veckan har jag haft en sak som okuperat mina tankar mer än nåt annat. Denna sak är frågan om vi får säga "man" eller inte.

På min basgruppsträff på universitetet här om dagen så skulle vi redovisa vad vi skrivit i våra inlärningsplaner för just den här kursen och till min förvåning hade nästan hälften av gruppen som inlärningsmål att sluta med att säga man. Min handledare verkade dessutom tycka att detta var ett bra mål. Hjälp (!), tänkte jag, går det att ha ett sådant mål?
Efter att jag nu i lite mer än en vecka har funderat över saken fram och tillbaka, så vet jag fortfarande inte vad jag tycker, men såhär har jag tänkt.
Jag anvander mig mycket av man i alla typer av sammanhang. Jag försökte sluta i veckan, men när jag skulle säga vissa saker så hittade jag inga bra synonymer...därmed kände jag mig tvungen att säga man. Dessutom så känner jag mig som världens mest självcentrerade människa när jag ersätter man med jag. Jag kan tycka att jag är en person som kan vara oerhört självcentrerad och tycker att det bara förvärras att att jag inte ska säga man. Ingen bryr sig väl om vad "jag brukar göra" eller eller vad "jag mår som jag mår", men så fort jag säger "man brukar göra" eller "man mår som man mår" så fortsätter det med en konversation och jag slipper känna envägskommunikationen tunga kedja om halsen. Dessutom känner jag att personer kollar snett på mig när jag uttrycker mig i jag-form.

Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna sluta säga det, eller om jag ens vill sluta med det. Visserligen är jag tydligen så pass indoktrinerad redan att jag tänkt på att försöka inte skriva man under hela den här texten. Nej men jag känner det lite som när jag va tonåring och min familj "var på mig" för att jag sa "ba" och "liksom" hela tiden, det har jag ju inte kunnat ändra...anvander mig fortfarande av dessa uttryck.
Däremot skriver jag det inte i vetenskapliga uppsater et.c. men det gör jag å andra sidan inte heller med ordet man. Eller, jo, det förekommer, men då är det väl genomtänkt och jag anstränger mig för att inte göra det.

Vad är då denna "hype"om att vi inte får säga man? Jag har börjat bli superanti och ser det nog som en fluga som vi om tio -tjugo år kommer att se tillbaka på och säga: "Kommer ni ihåg i början på 2000-talet när man inte fick säga man, fan va löjligt!"
Det kanske trots allt är bra att jag tänker på att inte överanvända ordet man, det leder väl i sin tur till att jag utvecklar mitt ordförråd lite också, o det kan ju aldrig vara nåt dåligt, eller? Ja ja, det är i sådant fall en helt annan diskussion.

Gömmer vi oss bakom Ironin?

Som tillhörare av den Ironiska generationen undrar jag ibland hur långt man får gå när det gäller just Ironi. Ibland blir människor oerhört sårade av det man häver ur sig i tron om att man är rolig. Senast igår sårade jag en person jag tycker om. Personen ställde en fråga till mig och jag hävde ur mig nåt syrligt till svar och fnissade lite. Jag märkte att min kommentar inte uppskattades så jag sa något i stil med "Men, jag skojade ju bara lite med dig, du får ju ha lite humor, hehe.". Men personen hade inte alls tänkt att ha nån humor för jag "var inte rolig!", jag var föraktfull.
För ett tag sen fick jag höra en negativ kommentar om min personlighet av en arbetskollega. Jag tog illa upp för jag kunde verkligen tänka mig att han tyckte det han sa, för att han hade så mycket förakt i rösten när han sa det. Det lät som att han "kokade över" och bara sa det som han först kom och tänka på när det gällde mig. När jag konfronterade honom sa han att jag ju självklart måste förstå att han va ironisk och om jag inte förstod det så fick jag skylla mig själv för då hade jag inte någon humor. Jag skulle lära mig att jargongen på den arbetsplatsen var så, helt enkelt.

Dett har lett mig till att fundera.
När är det läge att sluta med ironin? När ska man börja ta ansvar för att man faktiskt tycker något negativt om någon och sedan ta konflikten utan att "gömma sig bakom" ironin.
Alltför ofta hör jag/säger jag: "Jag va ironisk!" "Jag skojade ju bara!". Då blir mottagaren aldrig konfronterad med dess tillkortakommanden och kan väl snart känna sig rätt förvirrad och inte veta vad den ska tro om vad folk tycker om henne/honom.
Personligen kan jag känna att jag alltför sällan får konstruktiv kritik när det gäller min personlighet, men å andra sidan, hur bra är jag på att ge konstruktiv kritik till människor om deras personligheter? Hur ofta gömmer jag mig bakom ironin för att jag inte vill stå till svars för vad jag just slängt ur mig? Kan det ha gått så långt att jag inte längre kan känna vart gränsen går mellan en ironisk kommentar och en faktisk åsikt om en människa?
Å andra sidan kan jag tycka att ironin är något som ska hjälpa en med att "lite skämtsamt" säga vad man egentligen tycker om en person, det är väl halva grejen, eller? Men om jag då blir konfronterad och frågan ställs om jag verkligen tycker det jag uttrycker, så är det ju fel att säga "Jag va ironisk! Jag skojade ju bara!". För vad leder det till? Människor börjar tycka att man går över gränsen när man skojjar och till slut ser de igenom en och uppfattar en som en konflikträdd preson som bara "skyller på" ironin när det luktar konfrontation.
Jag har fortfarande inte kunnat släppa det där som min arbetskollega sa till mig under "ironins fana", därför har jag lovat personen jag sårade igår, att jag ska tänka mig för vad jag säger. Efter att ha skrivit detta idag ska jag också försöka stå för vad jag tycker när jag blir konfronterad för vad jag sagt. Om jag inte kan stå för det jag säger så kan jag lika gärna vara tyst, så jag inte sårar någon i onödan.

GMK

Picture of me myself and I. Taken by noone other than...Me, whom else (?), Right after the consert we held in memory of Gunnar Idering, in september-2006. It was wonderful being able to take a worthy goodbye of him. I had written a song to him a month after his passing, a year before the consert, wich I then preformed to honor him. I hope you feel better, whereever you are. Peace!

Well, apparently I've gone and done it. Done what? Done this! I've created my own space on the world wide webb. Why? My younger cousin has one, and since I wanna be just like her I copy everthing she does ;P Well I try to write in English, that's something new anyway :)
Yesterday I regained my belief in my musical skills. For such a long time I have ignored my piano, my pens and my songwritingbook. It just hasn't worked since I left my songwriting-partnership with Jonas. Andreas who knows my writing better than anyone else, next to Jonas, encouraged me to write, and so I did and it was just like finding my way back to my best friend. I found Love again! Thank you Andreas, maybe you can be my muse! XXX Over n' out!